att koppla av och inte tänka så mycket på vad klockan är, är någonting jag verkligen måste lära mig.. jag sover otrolgit dåligt på nätterna för att jag hela tiden stressar upp mig över vad klockan är och räknar ner timme efter timme hur många sömntimmar jag kommer få ifall jag somnar nu direkt.

 

vissa kvällar kommer jag på migsjälv att jag inte har en endaste aning om vad klockan är, och då ser jag till att jag inte kollar på klockan mer den kvällen, utan att jag går och lägger mig när jag känner mig trött, avkopplad och viktigast av allt, känner att jag vill sova.

 

jag känner att jag har inte tid till att sova för det finns så mycket saker jag vill hinna med, men samtidigt får jag lite ångest när jag kollat på klockan och räknat ut hur många (eller få) timmar jag kommer få sova..

jag är ingen sovarmänniska, jag sover aldrig länge om dagarna när jag är ledig och jag har aldrig svårt att komma upp ur sängen när jag ska till jobbet, vare sig klockan ringer 05 eller 08. jag mår bäst och är allra piggast ifall jag får sova 5-6 timmar, men ändå känns det jobbigt när klockan blir så pass mycket att jag skulle hinna få 6 timmars sömn..

jag måste helt enkelt lära mig att låta bli dendär klockan, inte vara så fruktansvärt beroende av den och vad visarna står på.

 

 

jag ska kämpa på med detta, och jag startar nu!

är så tacksam för denna fantastiska människa jag har i mitt liv.
har träffat henne på äldre dagar och jag önskar många gånger att jag hade mött henne tidigare,
hon gör ju livet så himla bra!! ♥

det är så lätt att märka vad det är för människor man har i sitt liv..

alla dessa "fantastiska" människorna som ska få bli kallade fantastiska, av mig, utan att behöva anstränga sig ett enda dugg, är dem verkligen någonting att ha?

det är så lätt att slänga ur sig "jag saknar dig", "vi måste ses snart" osv. men när man märker gång på gång att detdär bara är tomma ord som ska låta bra, då tröttnar man tillslut. man orkar inte längre bry sig, utan man släpper det och låter sig vänta på ett tillfälle då dedär orden blir till något riktigt.

jag kom till ett tillfälle i livet då jag bestämde mig för att sluta vara dendär vännen som alltid ansträngde sig men aldrig fick något gensvar. jag håller fast vid det fortfarande, även om jag fortfarande kan vara den som alltid anstränger sig. men tillslut kommer jag till den punkten då jag inser det igen, att det bara är jag, och då bestämmer jag mig för att sluta. 

jag slutade, med en av mina allra bästa vänner en gång. jag slutade för att jag orkade inte mer, och hur slutade det? det slutade med att hela vår 10 år långa vänskap rann ut i sanden, för att jag alltid hade varit den som ansträngt sig. det som hände var bra för mig, för jag blev en bättre människa utan henne och jag mådde bättre efter att hon försvann ur mitt liv, men samtidigt.. 

ska man inte ge & ta i en vänskap?

jag älskar att ge, och jag mår allra bäst som människa ifall jag bara får ge så mycket som möjligt. men någonstans kommer man till en punkt då man bara behöver ta, och få framförallt. ibland tröttnar till och med jag på att bara ge hela tiden.

nu har jag tröttnat och jag tänker inte ge mer, inte till just personen i fråga iallafall. 

jag tänker luta mig tillbaka, och vänta på detdär riktiga.

och under tiden ska jag leva livet vidare, på precis det sättet som jag älskar.

med FANTASTISKA vänner, som både ger och tar! 

Någonstans där inne har vi alla en gräns,
och en dag så kommer den dagen då den gränsen bara går sönder.

Jag tror inte på nyårslöften.
Jag tror inte på att man ska hålla på och lova sigsjälv en massa saker,
bara för att det råkar börja ett helt nytt, orört år.

Det känns så tråkigt, nästan som regler.

Om man jättegärna vill ha några såkallade löften,
så kan man väl iallafall kanske kalla dem någonting annat? Kanske Mål?

Det känns lite mer motiverande på något sätt,
känns mycket bättre att ha ett mål att sträva efter,
än ett löfte man bara känner att man måste följa eller hålla.
Livet är inte roligt på det sättet!

Man ska leva som man vill, göra som man vill och alltid följa sitt hjärta och sin magkänsla,
vad än ett dumt löfte säger.

Har man ett nyårslöfte som man kanske av någon anledning inte kan hålla,
så kommer man leva med de känslorna inombords att man är dålig,
som inte kunde hålla sitt dumma löfte.

Alla vi människor gör ju precis som vi själva vill såklart,
men jag kör iallafall på MÅL!

Jag har satt upp några mål åt migsjälv,
jag ska försöka att hålla dem vid liv,
men samtidigt ska jag leva mitt liv precis så som jag vill ha det.

För vi lever faktiskt bara en gång.

MINA MÅL 2016;

- Äta lite minder socker.
- Röra på mig mer.
- Vara lycklig.
- Vara migsjälv.
- Hinna med livet.

"Sometimes it feels like there are so many things in this world we can't control.
Earthquakes, floods, reality shows...
But it's important to remember the things that we can.
Like forgiveness, second chances, fresh starts...
Because the one thing that turns the world from the longing place to a beautiful place... is love.
Love and any of its forms. Love gives us hope...
Hope for the New Year. That's what New Year's Eve is to me. Hope"

Tänk att få vara ett litet barns trygga punkt, att varje dag få träffa vissa av dem fler timmar om dagen än dem får träffa sina föräldrar.

Att få vara den dem kommer till och är blyga ifall det kommer en ny människa dem inte träffat förut, att då vara den personen dem kommer och kramar hårt i hopp om att vi ska säga att det är ingen fara, hen är ju inte farlig.

Att varje dag ha den uppgiften att ta hand om dessa fantstiska barn, att få vara en liten del av deras vardag. Att lära och utbilda de om saker som kanske ingen annan tänker borde vara bra att kunna eller veta. Att utbilda världens viktigaste små människor.

Det är inte alltid en dans på rosor, det ska alla veta. Det handlar inte om att bara leka med barn varje dag, "det kan väl vem som helst", hör man ofta.
Jag må inte ha någon utbildning inom detta yrket över huvud taget, men jag har fått en lång och jätteviktig erfarenhet i ryggen som slår vissa människors utbildning med hästlängder.

Jag är så tacksam att få jobba med det jag gör, att varje dag få hjälpa våra små minimänniskor genom svåra och lätta saker i livet när deras föräldrar inte kan vara där.

Vissa dagar är allting bara jättejobbigt och frustrerande och man känner sig ibland som en riktig häxa som bara tjatar och tjatar.
Gör inte så, sluta med detdär, ät din macka ordentligt, låt glaset stå, kasta inte med grejerna, spring inte inomhus, sluta slå din kompis, sluta skrika, sitt ner, osvosv.

Men alla dessa små kramar, pussar på både kinder och mun som man oftast helst vill undvika men inte kommer ifrån ibland, alla fantastiska kommentarer som, jag tycker om dig, jag älskar dig (även om dem kanske inte riktigt vet innebörden av detdär ännu), jag kommer sakna dig, du är den bästa fröknen, eller alla små försök till meningar av barnen som inte riktigt fått kläm på orden ännu, de är allt det som gör allt SÅ värt det.

Att varje dag få livet lite extra förgyllt av dessa fantastiska minimänniskor är det inte mycket i världen som kan slå.

Jag älskar mitt jobb, och jag önskar med hela mitt hjärta att detta, är det jag ska göra i mitt liv.

Vem jag än blev och vad du än gjorde mig till så kommer jag aldrig gilla personen jag blev med dig. Jag hoppas med allt jag har att folk aldrig tyckte jag var likadan som du. Jag vet också att man formas mycket av personer man har i sin omgivning, det är jag helt med på. Men jag hoppas innerligt att personligheten jag haft & fortfarande har kom ifrån migsjälv och inte ifrån någon annan.

Jag vill aldrig bli som du, och jag ville aldrig heller bli som du.

I många år var du den viktigaste jag hade i livet, men tiden den gick och jag insåg mer och mer hur mycket jag inte alls passade ihop med dig. Hur vi alltid tyckte och tänkte olika, hur vi alltid sett olika på livet och hur vi aldrig egentligen varit lika över huvud taget.

Jag är glad att jag aldrig blev som du.

Jag är glad att jag växt upp & jag är glad att jag växt ifrån dig.

Jag skäms. 

Jag skäms för att jag imorse tyckte att livet var orättvist för att jag inte hann köpa finkaffe innan jag satte mig på tåget. Jag skäms för att jag tyckt livet varit orättvist och tråkigt för att jag måste städa eller för att jag måste gå ner med soporna. Jag skäms för att jag bråkat med Kevin eller andra familjemedlemmar om skitsaker. Jag skäms för att jag ibland tyckt livet varit så orättvist och dumt att jag funderat på att gräva ner mig någonstans i en håla där ingen kommer hitta mig. 

Jag skäms oerhört mycket. 

För att livet är så skört, och livet är trots allt en så fin sak vi alla fått chansen att uppleva. Vem i hela friden är jag att bli sur och irriterad för att jag inte hinner köpa finkaffe på morgonen innan jag sätter mig på tåget när det finns otroligt fina människor där ute som får så mycket skit de inte förtjänar?

Jag är tom på ord, men samtidigt känner jag så otroligt mycket inom mig som jag bara vill få ut. Jag har ont i bröstet och en stor klump i magen. 

Idag är en jobbig dag, en tung dag men samtidigt för någon annan är detta en fantastisk dag. Jag har hamnat lite mitt emellan. 

För samtidigt som detta är en fantastiskt dag, för en kär vän till mig fick idag sin fina dotter. Så är det en otroligt tung och orättvis dag, för en annan kär vän har fått ett fruktansvärt besked.

Jag känner en person, som är en av de finaste människorna jag någonsin har träffat. Hon är alltid sprudlande glad och man blir så glad av att se henne. Hon har alltid något positivt att säga, hur svår situationen än är, så vet hon alltid innerst inne att det fixar sig. Hennes leende smittar av sig och man trivs jättebra i hennes närhet. I lite mer än 2 är nu har jag haft äran att känna denna person, och jag är sö glad för det.

Men ibland, hur stark, glad och positiv man än är så kommer man till en punkt då man inte orkar vara det längre. När allt för mycket har gått emot en och tillslut tar över en så orkar man bara inte. 

Så nu är det min tur, och alla andras tur att vara starka för henne.

Jag vet att hon fortfarande är stark, och kommer fortsätta vara det tills detta skitet har tagit slut och hon kommit ur det hel igen. Men under tiden ska jag hjälpa till.

För hur stark man än är, så får man backa ett steg och be om hjälp ibland.

Vi alla finns här för dig, hela vägen.

Du är stark & vi tror på dig.

FUCK CANCER.

Idag är det FREDAG!

Jag började dagen med mina 50 squats och ett pass för magen. Det var egentligen det hela för idag, men jag kände för att köra mer, så jag gjorde lite fler övningar som ger hela kroppen styrka sen gav jag mig ut på 1 timmes powerwalk också. Det är ju så fint väder idag, blåser lite, men solen är iallafall framme och då får man passa på. Har ösregnat i de senaste två dagarna nu, så man får fånga de små solchanserna som kommer nuförtiden.

Magpasset såg ut såhär:
{Situps - 20 reps
Plankan - 1 minut
Sidoplanka - 40 sekunder på varje sida
Fällkniven - 15 reps
Maghopp - 20 reps}

Vila en stund efter hela passet, dock max en minut. Sen kör rundan 4 gånger
Vet ni inte vilka övningar det är bara av att läsa benämningarna ovan så kan ni bara kolla på youtube.
Finns massor med videos där man kan lära sig allt mellan himmel och jord från.

LYCKA TILL ♥

Inatt när jag låg och inte kunde somna bestämde jag mig för att börja med "30 day squat challenge".
Gjorde mig en egen inspirationsbild & börjar från och med idag, Fredagen den 16 Januari och kör 30 dagar framåt!
Hade varit roligt om ni hänge på och körde samma sak, så kan vi peppa varandra!

PUSS!

Nu har jag funderat, och kommit fram till att facebook inte behöver vara sidan där jag skriver upp exakt allt träningsrelaterat jag håller på med. Vet att det finns en hel del människor som stör sig otroligt mycket på det, men egentligen känner jag lite att "stör det dig vad jag skriver på min facebook, ta bort mig, eller läs inte"
Så jag tänker lägga ut på båda ställena när jag känner för det, och inte för att visa upp vad jag gjort, utan för att lätt själv kunna gå tillbaks och kolla vad jag gjort och åstadkommit under tidens gång.

I tisdags såg mitt träningspass ut såhär: {Cardio + Ben / Rumpa}

* 1,5 timmes powerwalk ute i naturen.

* Ben / Rumpövningar:
{ Squats with jump - 15 reps.
Hip lifts - 20 reps.
Side jump squats - 20 reps.
Lunges - 10 reps/leg.
Squats with sumo kick - 16 reps.
Jumping triple squats - 10 reps, total 30 squats.
Gör dessa övningar 5 rundor med 1 minuts vila mellan varje }

Vill ni prova att göra detta passet med just dessa övningar men inte vet vad det är när det är sånadär konstiga benämningar på dem är det bara att kolla på youtube, finns hur mycket videos som helst där att lära sig ifrån.

LYCKA TILL ♥



/iamk

Har ni någonsin tänkt på att ni skulle vilja skicka ett brev till en yngre version av er själva? Det har jag, många gånger. Jag skulle hundra gånger om vilja skicka ett brev till migsjälv när jag var i 15 års ålder. När allting var som jobbigast i mitt liv. Vilken 15 åring tycker egentligen inte livet är piss ibland? Jag känner nog faktiskt inte en enda. Men det finns många situationer då jag önskat att jag hade kunnat skicka ett brev tillbaks till 15 åriga mig. Berätta för henne att allting kommer att ordna sig i livet, att hon inte ska ta allt på så stort allvar. Tänk inte så mycket, ta inte åt dig av all skit folk kommer med. Att det ordnar sig, att allt kommer bli bra ändå.

Tänk om vi alla i den åldern hade kunnat få ett brev av en äldre, visare version av oss själva. Hade inte det varit guldvärt? Att få läsa om att alla mot och medgångar kommer vara värda det tusen gånger om? Få höra att livet inte alls är sådär piss som man tror. Jag tror att alla tonåringar hade behövt ett sånt brev. Vem det än är.
Alla mobbare skulle fått sig en uppläxning, alla utsatta skulle få en liten hjälp på vägen och alla över huvud taget egentligen skulle lära sig mer om livet och vad det egentligen är som gäller.

Hur skulle du uppskatta ett brev från en äldre du?
Jag skulle tycka det var guldvärt iallafall, så ifall jag skulle kunna skicka ett brev till 15åriga mig,
så skulle det se ut ungefär såhär:

 

 

 

 

Hej 15 åriga Jag.

"Du behöver inte försöka så mycket. Du behöver inte göra allt du gör för att folk ska gilla dig. Det är inte du som gör fel, det är dem. Vad du än gör nu så kommer dem ändå inte gilla dig, det är liksom bara bestämt så.. Jag är ledsen, men så är det. Dem har bara bestämt sig för att inte gilla just dig. Jag vet inte varför, men tro mig, jag önskar att jag visste. Man vill passa in och man är beredd att göra i princip vad som helst för att göra just det, passa in. Men det finns människor när man är i den åldern som kan vara så otroligt elaka, och det är lite häftigt att vara elak, för på något konstigt sätt, så finns det människor som tycker man är cool då. Men nog om det, du ska iallafall veta att det kommer aldrig vara ditt fel att allting är såhär. Du har aldrig varit elak på samma sätt som dem, klart du gjort något fel, men det dem gör är ännu värre.

Men jag lovar dig, allt du går igenom kommer göra dig stark. Det kommer att göra dig så stark som person så du anar inte. Du kommer lära dig så mycket om digsjälv av detta. Det kommer ta ett tag innan du inser att du kommit ur det starkare än du någonsin hade kunnat ana, men det kommer, jag lovar.

Det är inget fel på dig, det kommer aldrig vara något fel på dig. Allt är jobbigt i din ålder, livet, kärlek, familj, vänner. Vem du än frågar, alla kommer hålla med dig. Bry dig inte om att du inte kommer knyta vänner för livet i  högstadiet, det kommer, senare, i gymnasiet. Jag lovar.

Med tiden kommer du komma närmre din familj, du kommer inse att det är roligare att växa upp än att vara en trotsig tonåring. Du kommer träffa vänner så småningom som alltid kommer finnas med dig, och framförallt, du kommer träffa kärleken i ditt liv. Det låter inte trovärdigt för fem öre med tanke på alla douchbags du kommer träffa under denna tiden till det är dags för detdär äkta. Men det är sant, du kommer göra det. Du ska först gå ett år på gymnasie innan du bestämmer dig för att byta till en annan skola, vilket kan vara det bästa valet du gjort i ditt liv. I början på andra året kommer du nämligen bli bjuden på en fest, långt ute i markaryds skogar, och där träffar du honom, du kommer inte tro det, för det är inte precis kärlek vid allra första ögonkastet. Det kommer ta två ögonkast, men vid detdär andra ögonkastet kommer du förstå precis vad jag menar. För det kommer göra dig bokstavligt talat knäsvag, på riktigt!

Allting kommer att ordna sig för dig. Du kommer ha dåliga dagar, precis som alla andra, men allt kommer ordna sig. Det kommer vara jobbigt ibland, vissa dagar kommer vara ett rent helvete, men i slutändan lovar jag dig att allt kommer vara värt det.
För sen en dag, när du om endast 36 dagar ska fylla 24 år, kommer du sitta i soffan i lägenheten du och kärleken i ditt liv köpte tillsammans en kall februaridag 2013, den ni väntade olidligt på att få flytta in i, i 3 hela månader, vilka kändes som ett helt år. 

Det är helt sjukt egentligen, men du kommer sitta där och du kommer tänka på hur lycklig du faktiskt är. Hur bra livet blev ändå, trots att du nu, vid 15 års ålder tänker att du hatar ditt liv, att ingenting någonsin kommer ordna sig för någon som du.

Det kommer vara värt all smärta du känner, och den dagen du sitter där i soffan,
kommer du vara så lycklig över att du aldrig gjorde alla hemska tankar du hade till verklighet.

Tacka alla för livet, det kommer vara värt det i slutändan. / Snart 24 åriga Jag"

-    -    -

& hade det gått, hade jag bifogat en låt i brevet tillsammans med min text, med en låttext som lyder såhär:

"Put your makeup on
Get your nails done, curl your hair
Run the extra mile, keep it slim
So they like you, do they like you?

Get your sexy on
Don't be shy, Girl, take it off
This is what you want, to belong
So they like you, do you like you?

You don't have to try so hard
You don't have to, give it all away
You just have to get up, get up, get up, get up
You don't have to change a single thing

Get your shopping on
At the mall, max your credit cards
You don't have to choose, buy it all
So they like you, do they like you?

Wait a second
Why should you care what they think of you?
When you're all alone, by yourself
Do you like you? Do you like you?

You don't have to try so hard
You don't have to, give it all away
You just have to get up, get up, get up, get up
You don't have to change a single thing

Take your makeup off
Let your hair down, take a breath
Look into the mirror, at yourself
Don't you like you? 'Cause I like you"

" Colbie Caillat - Try "

puss&kram/k.

Det finns så många övningar på gymmet jag inte vill göra för jag är fruktansvärt rädd för att folk ska skratta åt mig. Jag är rädd för att göra fel och jag är rädd för att skämma ut mig. Det finns många saker jag är bra på, som jag kan göra utan att ens tänka två sekunder på det, saker som jag känner mig trygg med att göra för att jag vet att jag kan och jag vet hur man ska göra för att det ska bli bra eller rätt. Jag kan till exempel ställa mig och sjunga framför en hel del människor utan att ens tveka över det, vara nervös såklart, men aldrig rädd för att någon ska skratta åt mig eller göra narr av mig.
Men på gymmet.. Jag kan inte tillräckligt mycket för att kunna gå in där och känna att jag vet vad jag håller på med, vara självsäker och känna mig  trygg i det jag gör. Jag ser inte ut som man "ska" för att kunna känna sig trygg på gymmet. Jag drömmer om att göra det, varje dag, men jag är inte där ännu.
Jag läser och jag läser, om övningar hit och mat dit. Men jag är liksom bara inte där ännu.

Jag är rädd.

Jag har fått ta mycket skit i mina år här i världen och jag har bara fått acceptera det och leva med det. Jag bad om hjälp, många gånger. Men det hände aldrig något.

- " Sluta skriva till mig, min dator får virus av ditt skabb "
- " Du är så jävla äcklig "
- " Din jävla hora "
- " Du är så jävla ful så du borde inte ens få finnas på denna jorden "

Meningarna här ovanför är bara några enstaka få av alla de jag fick höra varje dag. Är det verkligen okej för en 14-15 åring att få dessa ord kastade på sig varenda dag?
Varenda dag var jag rädd för att gå till skolan. Aldrig var det någon som såg mig för den jag faktiskt var. Jag hade inte gjort någon något dumt vid det laget, jag var ingen dum människa.

Jag har också varit dum i mina dagar, absolut. Många gånger mot människor som verkligen inte förtjänade det. Precis som att jag inte förtjänade det då.
Man ska aldrig skylla ifrån sig. Men jag umgicks med människor som gjorde mig till en fruktansvärt dålig person, eller, jag umgicks med en människa, som gjorde mig till en fruktansvärt dålig person. Hon var mig enda vän, och jag visste knappt bättre.

Jag var dum mot en tjej en gång, i skolan. Jag & min "kompis" kallade henne fula ord för att hon inte var som alla andra. Men på riktigt, vem är jag att döma om en person är som alla andra eller inte? Det var dumt, jag har i efterhand sagt förlåt mer gånger än jag kan räkna på handen och det är glömt, för vi har pratat om det.

Men det är mycket mer än vad jag kan säga om min egna situation.. Jag har aldrig fått en ursäkt, inte en enda gång på alla dessa 9 åren har jag fått en enda ursäkt för vad alla de personerna utsatte mig för i högstadiet.
Men jag tror på att karma is a bitch, och i slutändan hoppas jag att ni får smaka på er egna medicin. För vad ni gjorde var inte okej, det kommer aldrig vara okej.
Jag kommer aldrig förlåta er, aldrig. Men jag kommer glömma vad ni gjort en dag, för i slutändan så växte jag upp starkare än någonsin medans ni? Ni ligger där nere på botten och ber om att få komma upp. & står jag någon gång ovanför hålet ni ligger i, då ska jag skratta åt er och säga; Karma is a BITCH.

 Vad jag egentligen ville komma till var att jag känner långt inne att på grund av all skit jag fått ta, så vet jag inte om jag någonsin kommer vara helt säker i migsjälv. Hur mycket jag än lär mig om min träning till exempel, så kommer jag nog aldrig kunna gå in på gymmet och känna mig stolt eller trygg, och händer det, så kommer det nog ta väldigt lång tid.

För jag är skadad, långt där inne i min själ är jag skadad och jag vet inte hur jag ska få det att läka.

varning för känsligt, personligt & ännu mer personligt inlägg.
(antagligen ett sånt jag kommer radera igen imorgon för jag insett att jag lämnat ut mig helt)

Jag har aldrig varit populär. Jag har aldrig varit den som alla ville vara kompis med. Jag har aldrig haft många vänner. Jag har aldrig egentligen heller upplevt det jobbigt att inte ha en massa vänner, utan jag har uppskattat de få jag haft för att det har känts med äkta för mig. Jag hade mitt lilla tjejgäng på båda gymnasieskolorna jag gick på och jag trivdes sådär. Men allting rann ut i sanden och jag var tydligen inte bra nog. Jag undrar ofta över vad det är som är fel på mig, för jag känner mig som en godhjärtad människa, jag bryr mig mer om personer i min omgivning än om migsjälv. Jag sätter alltid mina näras mående före mitt egna. Jag är en bra människa, och jag är en bra vän. Jag önskar bara att folk kunde se det.

Jag är ju här. Här är jag. Desperat efter det sociala livet jag alltid drömt om. Jag drömmer och jag längtar. Men vad ska jag göra? Jag är snart 24 år och folk nuförtiden verkar rädda att skapa nya kontakter och relationer. Var träffar man folk nuförtiden? På fest? & om man inte har ett jättestort intresse utav det? Var då? Jag vet inte. Jag vet faktiskt helt ärligt inte.

Folk är så insatta i sina egna relationer och vänskapskretser nuförtiden så det är stopp & belägg när det kommer en ny person som vill in. Allting ska vara precis så som det alltid har varit och helst ska ingenting överhuvudtaget ändras på.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra? Ställa mig mitt i folkmassan och skrika ut, "Jag heter Karolin, är 24 år gammal och letar efter nya vänner".

Jag säger inte att jag inte har några vänner, för det har jag. Det är absolut inte det. Men sen å andra sidan, jag har inte jättemånga, jag kan räkna de jag har på en hand, och det är inte några jag umgås sådär jättemycket med.

Jag bor i Helsingborg, har bott här i cirka 7 månader nu, jag känner i princip ingen mer än min sambo. Jag kan inte bara gå några kvarter bort till en av mina vänner. För jag känner faktiskt ingen i närheten. Ingen av mina vänner bor här.

Anledningen till att detta inlägget kom upp i mitt huvud från allra första början för cirka 30 minuter sen?
- Jag känner mig ensam. Utanför.
Jag har ingen som ringer mig när den behöver prata. Jag har ingen jag ringer. Jag har ingen som pratar om allt med mig. Jag har inget av detdär. Längre. Jag känner mig utanför, i mitt egna liv.
Hur träffar man nya vänner nuförtiden? Den som vet, uppdatera mig med den informationen. För jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte. Skulle jag försöka på något sätt känns det som folk backar undan för "här kommer den konstiga tjejen som letar vänner". Jag är inte konstig, jag är världens bästa lyssnare om någon bara anförtror sig åt mig. Jag kan vara riktigt rolig, fjantig, omtänksam & helt enkelt jättebra.

Jag vet innerst inne att det är absolut ingenting fel på mig. Men det är så det känns.
Det känns verkligen så.

Jag är 24 år gammal, jag har otroligt mycket i mitt liv som jag är så otroligt lycklig över. Men samtidigt känner jag hur mycket det egentligen är som fattas mig.

Jag är ensam, samtidigt som jag inte egentligen är ensam.

Det som känns så skumt är att jag verkligen kan vara så positiv och glad och tänka att det är klart allt löser sig. Jag tror att jag uppfattas som en positiv person överlag. Sen finns det ju såklart stunder när man tycker att allt är skit och man undrar vad meningen med detta livet är.

Det är som en balansgång och jag tror att man måste uppleva att livet är skit ibland för att verkligen uppskatta dom där stunderna när allt känns bra. För ifall det skulle vara bra hela tiden så kommer man aldrig uppskatta & njuta av dedär stunderna när allt känns skit & det vänder så att allt känns okej igen.

Men det som är jobbigt är ju att ställa om ibland när det går ifrån bra en längre period och man ska anpassa sig tillbaka till det ”normala”. För jag har lärt mig i livet att oavsett hur mycket man än tror att det är kört så på något sätt kommer man dit igen där det känns okej, man hittar gnistan för att orka kämpa vidare.

Jag ångrar mycket i livet. Det finns många personer jag skulle vilja ha tillbaks i mitt liv som försvunnt på ett eller annat sätt från min vänskapskrets. Jag har många gånger också försökt att ordna upp allt, men utan framgång.

Jag är antagligen en sån vän som engagerar sig alldeles för mycket i vänskapen. För vad jag har förstått så gör man inte det nuförtiden i sina vänskaper man vill ska hålla i längden.

Jag ska nog bara sluta bry mig helt enkelt, så blir allt kanske bra igen.

Fortsätter kampen om det sociala livet jag drömmer om.

puss & kram /k ♥

Älskade, älskade, älskade Kevin.

Ända sedan jag var en liten flicka har jag drömt om att finna den stora kärleken.
Dendär riktigt, riktigt stora, gränslösa, villkorslösa, hejdundrande kärleken, som överskuggar allt, som man kan leva och dö för.
Dendär som man bara tror på om man är en obotlig sentimental romantiker, - som jag.

Och så kom du.

Då förstod jag att det var dig jag hade längtat efter i hela mitt liv.
Det var du som hade planterat det fröet av längtan i mitt hjärta,
någon gång för länge, länge, länge sen.

Och nu står vi här.

Jag älskar dig Kevin - gränslöst och passionerat, och har gjort det sen första stund.

Jag älskar din hetta, din intensitet, din styrka, din mjukhet, din tillgivenhet, din humor, din intelligens, din generositet, din nakenhet, din ärlighet, din sanning.

Jag älskar allt med dig - det finns ingenting hos dig som jag inte älskar.
Och jag känner att ingen någonsin har älskat mig så mycket som du älskar mig.
Och det gör mig sannerligen till den rikaste tjejen i hela världen.

Jag har aldrig varit så förälskad i hela mitt liv, och jag har aldrig älskat så innerligt och totalt.

Det här är bara så rätt.

Jag litar på ödet. Jag tror på gudamakterna, på dig, på mig, på livet, på kärleken.
För jag är en obotlig romantiker - och jag hoppas verkligen att jag aldrig blir botad från det.

Det kändes verkligen redan från början som att vi var ödesbestämda för varandra.
Du var så rätt, så perfekt - och ja, det blir lite upprepning, men - du var liksom specieldesignad för mig.

Och varje dag bekräftas denna känsla för mig.

Du är perfekt.

Varje morgon när jag vaknar , och jag ser dig bredvid mig i sängen, fylls jag av lycka.
Du fyller mig av lycka.
Jag har aldrig känt mig så lycklig i hela mitt liv, som sedan den dagen jag träffade dig.
Jag har aldrig känt mig så trygg i att vara fullkomligt naken - på alla nivåer - med en annan människa.
Jag trivs så bra med dig. Det är alltid så härligt att vara med dig. Jag känner mig hel tillsammans med dig.
Jag tröttnar aldrig på dig. Jag vill bara ha mer, och mer, och mer, och mer.

Du tillfredställer alla mina sinnen - du är obeskrivligt vacker, du doftar ljuvligt, du smakar fantastiskt gott, jag älskar att känna dig, smeka dig, röra vid dig, och jag älskar att höra din röst.

Du är mitt mirakel, mitt paradis.

Du är min hjälte. Du skapar min värld, den värld jag lever i.

Jag älskar att älska dig.

Jag älskar att du älskar mig.

Jag älskar att du är så bra på att både ge och ta emot - inte minst kärlek.



Jag lovar - att så länge du vill ha mig, så är jag din.

Jag älskar dig.

Jag önskar att alla i livet får chansen att antingen jobba eller utbilda sig till det dem längst inne drömmer om att  spendera en väldigt stor del av livet att göra. Det finns inte många saker i livet som kan bringa en sån lycka som det gör att gå till ett jobb som man älskar. Jag har en hel del erfarenheter, bra som dåliga, av en rad olika praktikplatser, inom en rad olika brancher. Jag har i princip alltid känt någonstans i mig att "det hade varit roligt att jobba i butik, eller kanske inom vården, eller kanske till och med inom räddningstjänsten".. Men någonstans långt inne så har väl alltid barnomsorgen tilltalat mig på något sätt, fast att jag för cirka två år sedan inte hade provat "på riktigt".

Jag har aldrig varit tjejen som velat läsa vidare efter att jag gick ut gymnasiet. Jag hatade skolan när jag gick, dels för att det fanns många personer som inte var speciellt snälla mot mig. Redan i högstadiet hatade jag att gå till skolan, så det var ju inte direkt så att allt började bra.

Jag gick ut skolan och velade fram och tillbaks över vad jag skulle göra. I princip varje gång kom jag fram till att jag inte ville läsa vidare. Jag kunde ju inte, jag var dålig i skolan och skulle ju aldrig klara av det

Tiden gick och det började luta mer och mer åt ja-hållet. Jag började tro på migsjälv, att det faktiskt fanns saker jag var duktig på och kunde.

Allt "slutade" med att jag fick chansen att prova på förskolläraryrket och efter den prövningen, blev anställd i 1 år, och nu efter det vikarie. Jag är så otroligt lycklig och tacksam för den chansen. För trots alla motgångar, alla trotsiga 1-5 åringar och alla tålamodsprövande föräldrar är detta det roligaste och mest glädjegivande jag provat i hela mitt liv.

Jag kom tillslut fram till vad jag ville göra med mitt liv, jag insåg att jag visst ville gå på högskolan och kämpar i detta nu för att komma in. Jobbar på betygen som inte blev de bästa efter många jobbiga år i skolan och jobbar på migsjälv..

 

För jag? Jag ska minsann klara detta!

Jag hoppas innerligt att alla ni där ute hittar ert "kall" ni också. För såhär glad som detta jobbet gör mig, det önskar jag för alla. Ge inte upp, och för guds skull, säg aldrig, aldrig!

För en dag, ja då ska jag stolt kunna säga att jag är utbildad Förskollärare!



ta hand om varandra, /k