Detdär, helt fantastiska jobbet.
Tänk att få vara ett litet barns trygga punkt, att varje dag få träffa vissa av dem fler timmar om dagen än dem får träffa sina föräldrar.
Att få vara den dem kommer till och är blyga ifall det kommer en ny människa dem inte träffat förut, att då vara den personen dem kommer och kramar hårt i hopp om att vi ska säga att det är ingen fara, hen är ju inte farlig.
Att varje dag ha den uppgiften att ta hand om dessa fantstiska barn, att få vara en liten del av deras vardag. Att lära och utbilda de om saker som kanske ingen annan tänker borde vara bra att kunna eller veta. Att utbilda världens viktigaste små människor.
Det är inte alltid en dans på rosor, det ska alla veta. Det handlar inte om att bara leka med barn varje dag, "det kan väl vem som helst", hör man ofta.
Jag må inte ha någon utbildning inom detta yrket över huvud taget, men jag har fått en lång och jätteviktig erfarenhet i ryggen som slår vissa människors utbildning med hästlängder.
Jag är så tacksam att få jobba med det jag gör, att varje dag få hjälpa våra små minimänniskor genom svåra och lätta saker i livet när deras föräldrar inte kan vara där.
Vissa dagar är allting bara jättejobbigt och frustrerande och man känner sig ibland som en riktig häxa som bara tjatar och tjatar.
Gör inte så, sluta med detdär, ät din macka ordentligt, låt glaset stå, kasta inte med grejerna, spring inte inomhus, sluta slå din kompis, sluta skrika, sitt ner, osvosv.
Men alla dessa små kramar, pussar på både kinder och mun som man oftast helst vill undvika men inte kommer ifrån ibland, alla fantastiska kommentarer som, jag tycker om dig, jag älskar dig (även om dem kanske inte riktigt vet innebörden av detdär ännu), jag kommer sakna dig, du är den bästa fröknen, eller alla små försök till meningar av barnen som inte riktigt fått kläm på orden ännu, de är allt det som gör allt SÅ värt det.
Att varje dag få livet lite extra förgyllt av dessa fantastiska minimänniskor är det inte mycket i världen som kan slå.
Jag älskar mitt jobb, och jag önskar med hela mitt hjärta att detta, är det jag ska göra i mitt liv.
Att få vara den dem kommer till och är blyga ifall det kommer en ny människa dem inte träffat förut, att då vara den personen dem kommer och kramar hårt i hopp om att vi ska säga att det är ingen fara, hen är ju inte farlig.
Att varje dag ha den uppgiften att ta hand om dessa fantstiska barn, att få vara en liten del av deras vardag. Att lära och utbilda de om saker som kanske ingen annan tänker borde vara bra att kunna eller veta. Att utbilda världens viktigaste små människor.
Det är inte alltid en dans på rosor, det ska alla veta. Det handlar inte om att bara leka med barn varje dag, "det kan väl vem som helst", hör man ofta.
Jag må inte ha någon utbildning inom detta yrket över huvud taget, men jag har fått en lång och jätteviktig erfarenhet i ryggen som slår vissa människors utbildning med hästlängder.
Jag är så tacksam att få jobba med det jag gör, att varje dag få hjälpa våra små minimänniskor genom svåra och lätta saker i livet när deras föräldrar inte kan vara där.
Vissa dagar är allting bara jättejobbigt och frustrerande och man känner sig ibland som en riktig häxa som bara tjatar och tjatar.
Gör inte så, sluta med detdär, ät din macka ordentligt, låt glaset stå, kasta inte med grejerna, spring inte inomhus, sluta slå din kompis, sluta skrika, sitt ner, osvosv.
Men alla dessa små kramar, pussar på både kinder och mun som man oftast helst vill undvika men inte kommer ifrån ibland, alla fantastiska kommentarer som, jag tycker om dig, jag älskar dig (även om dem kanske inte riktigt vet innebörden av detdär ännu), jag kommer sakna dig, du är den bästa fröknen, eller alla små försök till meningar av barnen som inte riktigt fått kläm på orden ännu, de är allt det som gör allt SÅ värt det.
Att varje dag få livet lite extra förgyllt av dessa fantastiska minimänniskor är det inte mycket i världen som kan slå.
Jag älskar mitt jobb, och jag önskar med hela mitt hjärta att detta, är det jag ska göra i mitt liv.
