Älskade, älskade, älskade Kevin.

Ända sedan jag var en liten flicka har jag drömt om att finna den stora kärleken.
Dendär riktigt, riktigt stora, gränslösa, villkorslösa, hejdundrande kärleken, som överskuggar allt, som man kan leva och dö för.
Dendär som man bara tror på om man är en obotlig sentimental romantiker, - som jag.

Och så kom du.

Då förstod jag att det var dig jag hade längtat efter i hela mitt liv.
Det var du som hade planterat det fröet av längtan i mitt hjärta,
någon gång för länge, länge, länge sen.

Och nu står vi här.

Jag älskar dig Kevin - gränslöst och passionerat, och har gjort det sen första stund.

Jag älskar din hetta, din intensitet, din styrka, din mjukhet, din tillgivenhet, din humor, din intelligens, din generositet, din nakenhet, din ärlighet, din sanning.

Jag älskar allt med dig - det finns ingenting hos dig som jag inte älskar.
Och jag känner att ingen någonsin har älskat mig så mycket som du älskar mig.
Och det gör mig sannerligen till den rikaste tjejen i hela världen.

Jag har aldrig varit så förälskad i hela mitt liv, och jag har aldrig älskat så innerligt och totalt.

Det här är bara så rätt.

Jag litar på ödet. Jag tror på gudamakterna, på dig, på mig, på livet, på kärleken.
För jag är en obotlig romantiker - och jag hoppas verkligen att jag aldrig blir botad från det.

Det kändes verkligen redan från början som att vi var ödesbestämda för varandra.
Du var så rätt, så perfekt - och ja, det blir lite upprepning, men - du var liksom specieldesignad för mig.

Och varje dag bekräftas denna känsla för mig.

Du är perfekt.

Varje morgon när jag vaknar , och jag ser dig bredvid mig i sängen, fylls jag av lycka.
Du fyller mig av lycka.
Jag har aldrig känt mig så lycklig i hela mitt liv, som sedan den dagen jag träffade dig.
Jag har aldrig känt mig så trygg i att vara fullkomligt naken - på alla nivåer - med en annan människa.
Jag trivs så bra med dig. Det är alltid så härligt att vara med dig. Jag känner mig hel tillsammans med dig.
Jag tröttnar aldrig på dig. Jag vill bara ha mer, och mer, och mer, och mer.

Du tillfredställer alla mina sinnen - du är obeskrivligt vacker, du doftar ljuvligt, du smakar fantastiskt gott, jag älskar att känna dig, smeka dig, röra vid dig, och jag älskar att höra din röst.

Du är mitt mirakel, mitt paradis.

Du är min hjälte. Du skapar min värld, den värld jag lever i.

Jag älskar att älska dig.

Jag älskar att du älskar mig.

Jag älskar att du är så bra på att både ge och ta emot - inte minst kärlek.



Jag lovar - att så länge du vill ha mig, så är jag din.

Jag älskar dig.

Jag önskar att alla i livet får chansen att antingen jobba eller utbilda sig till det dem längst inne drömmer om att  spendera en väldigt stor del av livet att göra. Det finns inte många saker i livet som kan bringa en sån lycka som det gör att gå till ett jobb som man älskar. Jag har en hel del erfarenheter, bra som dåliga, av en rad olika praktikplatser, inom en rad olika brancher. Jag har i princip alltid känt någonstans i mig att "det hade varit roligt att jobba i butik, eller kanske inom vården, eller kanske till och med inom räddningstjänsten".. Men någonstans långt inne så har väl alltid barnomsorgen tilltalat mig på något sätt, fast att jag för cirka två år sedan inte hade provat "på riktigt".

Jag har aldrig varit tjejen som velat läsa vidare efter att jag gick ut gymnasiet. Jag hatade skolan när jag gick, dels för att det fanns många personer som inte var speciellt snälla mot mig. Redan i högstadiet hatade jag att gå till skolan, så det var ju inte direkt så att allt började bra.

Jag gick ut skolan och velade fram och tillbaks över vad jag skulle göra. I princip varje gång kom jag fram till att jag inte ville läsa vidare. Jag kunde ju inte, jag var dålig i skolan och skulle ju aldrig klara av det

Tiden gick och det började luta mer och mer åt ja-hållet. Jag började tro på migsjälv, att det faktiskt fanns saker jag var duktig på och kunde.

Allt "slutade" med att jag fick chansen att prova på förskolläraryrket och efter den prövningen, blev anställd i 1 år, och nu efter det vikarie. Jag är så otroligt lycklig och tacksam för den chansen. För trots alla motgångar, alla trotsiga 1-5 åringar och alla tålamodsprövande föräldrar är detta det roligaste och mest glädjegivande jag provat i hela mitt liv.

Jag kom tillslut fram till vad jag ville göra med mitt liv, jag insåg att jag visst ville gå på högskolan och kämpar i detta nu för att komma in. Jobbar på betygen som inte blev de bästa efter många jobbiga år i skolan och jobbar på migsjälv..

 

För jag? Jag ska minsann klara detta!

Jag hoppas innerligt att alla ni där ute hittar ert "kall" ni också. För såhär glad som detta jobbet gör mig, det önskar jag för alla. Ge inte upp, och för guds skull, säg aldrig, aldrig!

För en dag, ja då ska jag stolt kunna säga att jag är utbildad Förskollärare!



ta hand om varandra, /k

I en kärlekrelation finns det vissa uppställda förväntningar på hur man ska vara. Man ska inte svika, man ska prata, man ska jobba på sin relation när det går ner mer än upp, man ska värna om varandra och hålla om varandra. Man berättar vad man förväntar sig, hur man vill att sitt liv ska se ut och jobbar på att förändra de sidor av sig själv som inte är förenliga med relationer (eller som skapar kollisioner).

I en vänskap finns inga uppställda förväntningar. Alls. Varje enskild individ definierar vad vänskap är och betyder. Försvinnande få talar öppet om vad de ser i en vänskap. Inte undra på att det skapas kollisioner, tycker jag.
Jag ser vänskap som en kärleksrelation. Jag behandlar den helt likvärdigt. Jag vill jobba på den för att göra relationen bättre, jag vill växa i min vänskapsroll, jag vill veta vad jag har för förväntningar på mig (så att jag kan leva upp till dem), jag vill att mina vänner ska kunna ställa krav på mig, jag vill själv kunna dryfta vad jag behöver just nu och jag vill gärna prata om vår relation. Mycket. Jag tror det beror på en osäkerhet hos mig. Mina vänner har under perioder av mitt liv varit viktigare för mig än min familj, vilket gör att jag jobbar på våra relationer med utgångspunkt att de är för livet. Några av mina vänner har inställningen att ”om jag förlorar en vän, ja, då skaffar jag en ny”, den tankegången finns inte hos mig. Jag har valt mina vänner med omsorg, för livet. Ingen av de jag har valt kan ersättas med en annan. Alla de vänner jag har är så otroligt viktiga för mig och har sin bestämda del av mitt hjärta. De går inte att byta ut. Däremot kan de komma in nya vänner som kan få en del av mitt hjärta, men jag ersätter inte gamla med nya.

Jag har svårt att luta mig tillbaka, lägga mig på sofflocket och bara känna att det bara finns ett täckte av vänskap runt omkring mig, trots att jag inte hört av mig på två månader. Den säkerheten är jag dålig på. Jag tar ingen för givet. Aldrig. Beundras över folk som vågar skriva ”någon som är sugen på att komma över på middag” på exempelvis Facebook, för jag är fullkomligt livrädd för att inte få något svar.
När jag går in i en djup vänskap så går jag ofta in med hull, hår och alla papilojotter jag har i min ägo. Jag går in med föreställningen att denna fina sak som jag har fått i min hand, den ska jag vårda. Ta hand om. Jobba för. Sedan är ju inte jag mer än människa, så självklart tabbar jag mig, stundvis missar viktiga datum och kan vara en riktig skitstövel. Inte för att jag vill, utan för att jag också kan göra fel.

Jag har några vänner som känner att vänskapen bara finns där.  Som ett ohotat bomullstäcke. Man behöver inte jobba på den, man behöver inte ses så ofta, den liksom bara finns där. Det är en värme, en relation, som är konstant. Vänskap är när man kan vara åtskilda i tre månader, inte höras och sedan ringa upp och allt är som vanligt. Vänskap är när man ses en gång i månaden – högst. Och det är underbart.
Jag tycker att det låter fantastiskt, och jag är otroligt avundsjuk på de som känner så. Sådana relationer har jag med bekanta och några äldre vänner, men i min värld rankar jag ju mina absolut närmaste vänner som familj många gånger, och då är det alldeles för högt spel att INTE jobba på relationen.

Men jag börjar fundera om min syn på vänskap är fel. Kanske ska man inte jobba på en vänskap? Kanske ska man just kunna luta sig tillbaka och pilla sig i naveln och känna sig älskad. Ändå.

ta hand om varandra, /k

Jag har lärt mig på senare år att man ska aldrig ta vad man har för givet. Det värsta är, tycker jag, att hade jag inte varit med om alla saker jag varit med om, och om jag inte hade varit där och den jag är idag, så vet jag inte riktigt om jag någonsin lärt mig det.

 

Jag kan vara jättelycklig för den jag är, den jag blivit, vad jag har och var jag har kommit med mitt liv, men det kommer alltid att finnas någon som inte samtycker. Det kommer alltid att finnas någon som innerst inne vill förstöra för mig, och jag förstår inte riktigt varför det måste vara så.

Jag vet att jag har varit den tjejen en tid i mitt liv, den som ville förstöra för alla andra, eller för vissa andra som jag inte gillade. Men då finns det en fråga som gnager inom mig, iallafall nu, varför kan inte bara folk vara glada för varandra? Varför ska det alltid vara så fruktansvärt svårt?

Jag vet med mig att jag har inte alltid haft snälla tankar om folk, och jag vet att lite ibland så slinker det fortfarande in några dumma tankar om folk i hjärnan på mig. Men det är bara sådan man är, för jag vet att hur snälla och änglalika vissa människor än vill verka, så finns det alltid något mindre snällt dem tänker om någon ibland, vare sig det är någon dem känner eller ej.

För att hoppa tillbaks till ämnet som detta skulle handla om ifrån början; att inte ta vad man har förgivet.
Jag vet inte vad alla andra tycker och tänker, men just nu handlar det om mig.

Nu ska jag inte vara sån, men jag har de flesta ingredienserna i livet för att vara lycklig just nu, men betyder det verkligen att man Är lycklig alltid?
Jag känner ofta att jag inte räcker till, att jag inte är bra nog.

Jag har dendär kärleken i mitt liv, vi har köpt dendär drömlägenheten tillsammans, vi är förlovade sen två år tillbaks, jag har ett jobb att gå till med de bästa och underbaraste kollegorna i världen, jag har världens finaste familj, världens finaste vänner och jag har till och med en skola att "gå" (distans-studier) till.

Vad har jag att inte vara lycklig över, tänker kanske någon nu då?
Grejen är ju den, att jag Är lycklig, mest hela tiden! & jag är väldigt noga med att berätta för värdfulla personer i min omgivning just hur värdefulla dem är för mig. För just av ren erfarenhet, så kan allt vara borta på bara några få sekunder.

Vad som ofta kan göra mig ledsen, eller just få mig att känna att jag inte räcker till så precis som jag är, det är när jag inte kan göra någonting åt när personer i min omgivning inte mår bra eller är ledsna.
Jag är en sån person som helst vill att alla andra ska ha det bättre än jag, för då mår jag bra.e

Vad jag egentligen innerst inne vill säga är väl att sluta ta saker och ting förgivet. Berätta för din bästa vän just att hon eller han är din bästa vän, och berätta gärna någon liten anledning till varför! Berätta för deindär personen du tycker om, att du tycker om den!
Var aldrig rädd för att berätta för någon hur du känner, vare sig det är positiva eller negativa saker. Har någon gjort något fel, berätta det! Har någon gjort något som gjort dig glad? Berätta det!

Säg vad du känner, till vem det än är.

Imorgon kan det faktiskt vara försent ♥

& tänk på, det är aldrig konstigt att berätta för sin familj, sina vänner eller vem det än är, en extra gång;
att du faktiskt älskar dem.



ta hand om varandra, /k