Det finns så många övningar på gymmet jag inte vill göra för jag är fruktansvärt rädd för att folk ska skratta åt mig. Jag är rädd för att göra fel och jag är rädd för att skämma ut mig. Det finns många saker jag är bra på, som jag kan göra utan att ens tänka två sekunder på det, saker som jag känner mig trygg med att göra för att jag vet att jag kan och jag vet hur man ska göra för att det ska bli bra eller rätt. Jag kan till exempel ställa mig och sjunga framför en hel del människor utan att ens tveka över det, vara nervös såklart, men aldrig rädd för att någon ska skratta åt mig eller göra narr av mig.
Men på gymmet.. Jag kan inte tillräckligt mycket för att kunna gå in där och känna att jag vet vad jag håller på med, vara självsäker och känna mig  trygg i det jag gör. Jag ser inte ut som man "ska" för att kunna känna sig trygg på gymmet. Jag drömmer om att göra det, varje dag, men jag är inte där ännu.
Jag läser och jag läser, om övningar hit och mat dit. Men jag är liksom bara inte där ännu.

Jag är rädd.

Jag har fått ta mycket skit i mina år här i världen och jag har bara fått acceptera det och leva med det. Jag bad om hjälp, många gånger. Men det hände aldrig något.

- " Sluta skriva till mig, min dator får virus av ditt skabb "
- " Du är så jävla äcklig "
- " Din jävla hora "
- " Du är så jävla ful så du borde inte ens få finnas på denna jorden "

Meningarna här ovanför är bara några enstaka få av alla de jag fick höra varje dag. Är det verkligen okej för en 14-15 åring att få dessa ord kastade på sig varenda dag?
Varenda dag var jag rädd för att gå till skolan. Aldrig var det någon som såg mig för den jag faktiskt var. Jag hade inte gjort någon något dumt vid det laget, jag var ingen dum människa.

Jag har också varit dum i mina dagar, absolut. Många gånger mot människor som verkligen inte förtjänade det. Precis som att jag inte förtjänade det då.
Man ska aldrig skylla ifrån sig. Men jag umgicks med människor som gjorde mig till en fruktansvärt dålig person, eller, jag umgicks med en människa, som gjorde mig till en fruktansvärt dålig person. Hon var mig enda vän, och jag visste knappt bättre.

Jag var dum mot en tjej en gång, i skolan. Jag & min "kompis" kallade henne fula ord för att hon inte var som alla andra. Men på riktigt, vem är jag att döma om en person är som alla andra eller inte? Det var dumt, jag har i efterhand sagt förlåt mer gånger än jag kan räkna på handen och det är glömt, för vi har pratat om det.

Men det är mycket mer än vad jag kan säga om min egna situation.. Jag har aldrig fått en ursäkt, inte en enda gång på alla dessa 9 åren har jag fått en enda ursäkt för vad alla de personerna utsatte mig för i högstadiet.
Men jag tror på att karma is a bitch, och i slutändan hoppas jag att ni får smaka på er egna medicin. För vad ni gjorde var inte okej, det kommer aldrig vara okej.
Jag kommer aldrig förlåta er, aldrig. Men jag kommer glömma vad ni gjort en dag, för i slutändan så växte jag upp starkare än någonsin medans ni? Ni ligger där nere på botten och ber om att få komma upp. & står jag någon gång ovanför hålet ni ligger i, då ska jag skratta åt er och säga; Karma is a BITCH.

 Vad jag egentligen ville komma till var att jag känner långt inne att på grund av all skit jag fått ta, så vet jag inte om jag någonsin kommer vara helt säker i migsjälv. Hur mycket jag än lär mig om min träning till exempel, så kommer jag nog aldrig kunna gå in på gymmet och känna mig stolt eller trygg, och händer det, så kommer det nog ta väldigt lång tid.

För jag är skadad, långt där inne i min själ är jag skadad och jag vet inte hur jag ska få det att läka.

varning för känsligt, personligt & ännu mer personligt inlägg.
(antagligen ett sånt jag kommer radera igen imorgon för jag insett att jag lämnat ut mig helt)

Jag har aldrig varit populär. Jag har aldrig varit den som alla ville vara kompis med. Jag har aldrig haft många vänner. Jag har aldrig egentligen heller upplevt det jobbigt att inte ha en massa vänner, utan jag har uppskattat de få jag haft för att det har känts med äkta för mig. Jag hade mitt lilla tjejgäng på båda gymnasieskolorna jag gick på och jag trivdes sådär. Men allting rann ut i sanden och jag var tydligen inte bra nog. Jag undrar ofta över vad det är som är fel på mig, för jag känner mig som en godhjärtad människa, jag bryr mig mer om personer i min omgivning än om migsjälv. Jag sätter alltid mina näras mående före mitt egna. Jag är en bra människa, och jag är en bra vän. Jag önskar bara att folk kunde se det.

Jag är ju här. Här är jag. Desperat efter det sociala livet jag alltid drömt om. Jag drömmer och jag längtar. Men vad ska jag göra? Jag är snart 24 år och folk nuförtiden verkar rädda att skapa nya kontakter och relationer. Var träffar man folk nuförtiden? På fest? & om man inte har ett jättestort intresse utav det? Var då? Jag vet inte. Jag vet faktiskt helt ärligt inte.

Folk är så insatta i sina egna relationer och vänskapskretser nuförtiden så det är stopp & belägg när det kommer en ny person som vill in. Allting ska vara precis så som det alltid har varit och helst ska ingenting överhuvudtaget ändras på.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra? Ställa mig mitt i folkmassan och skrika ut, "Jag heter Karolin, är 24 år gammal och letar efter nya vänner".

Jag säger inte att jag inte har några vänner, för det har jag. Det är absolut inte det. Men sen å andra sidan, jag har inte jättemånga, jag kan räkna de jag har på en hand, och det är inte några jag umgås sådär jättemycket med.

Jag bor i Helsingborg, har bott här i cirka 7 månader nu, jag känner i princip ingen mer än min sambo. Jag kan inte bara gå några kvarter bort till en av mina vänner. För jag känner faktiskt ingen i närheten. Ingen av mina vänner bor här.

Anledningen till att detta inlägget kom upp i mitt huvud från allra första början för cirka 30 minuter sen?
- Jag känner mig ensam. Utanför.
Jag har ingen som ringer mig när den behöver prata. Jag har ingen jag ringer. Jag har ingen som pratar om allt med mig. Jag har inget av detdär. Längre. Jag känner mig utanför, i mitt egna liv.
Hur träffar man nya vänner nuförtiden? Den som vet, uppdatera mig med den informationen. För jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte. Skulle jag försöka på något sätt känns det som folk backar undan för "här kommer den konstiga tjejen som letar vänner". Jag är inte konstig, jag är världens bästa lyssnare om någon bara anförtror sig åt mig. Jag kan vara riktigt rolig, fjantig, omtänksam & helt enkelt jättebra.

Jag vet innerst inne att det är absolut ingenting fel på mig. Men det är så det känns.
Det känns verkligen så.

Jag är 24 år gammal, jag har otroligt mycket i mitt liv som jag är så otroligt lycklig över. Men samtidigt känner jag hur mycket det egentligen är som fattas mig.

Jag är ensam, samtidigt som jag inte egentligen är ensam.

Det som känns så skumt är att jag verkligen kan vara så positiv och glad och tänka att det är klart allt löser sig. Jag tror att jag uppfattas som en positiv person överlag. Sen finns det ju såklart stunder när man tycker att allt är skit och man undrar vad meningen med detta livet är.

Det är som en balansgång och jag tror att man måste uppleva att livet är skit ibland för att verkligen uppskatta dom där stunderna när allt känns bra. För ifall det skulle vara bra hela tiden så kommer man aldrig uppskatta & njuta av dedär stunderna när allt känns skit & det vänder så att allt känns okej igen.

Men det som är jobbigt är ju att ställa om ibland när det går ifrån bra en längre period och man ska anpassa sig tillbaka till det ”normala”. För jag har lärt mig i livet att oavsett hur mycket man än tror att det är kört så på något sätt kommer man dit igen där det känns okej, man hittar gnistan för att orka kämpa vidare.

Jag ångrar mycket i livet. Det finns många personer jag skulle vilja ha tillbaks i mitt liv som försvunnt på ett eller annat sätt från min vänskapskrets. Jag har många gånger också försökt att ordna upp allt, men utan framgång.

Jag är antagligen en sån vän som engagerar sig alldeles för mycket i vänskapen. För vad jag har förstått så gör man inte det nuförtiden i sina vänskaper man vill ska hålla i längden.

Jag ska nog bara sluta bry mig helt enkelt, så blir allt kanske bra igen.

Fortsätter kampen om det sociala livet jag drömmer om.

puss & kram /k ♥