Det finns så många övningar på gymmet jag inte vill göra för jag är fruktansvärt rädd för att folk ska skratta åt mig. Jag är rädd för att göra fel och jag är rädd för att skämma ut mig. Det finns många saker jag är bra på, som jag kan göra utan att ens tänka två sekunder på det, saker som jag känner mig trygg med att göra för att jag vet att jag kan och jag vet hur man ska göra för att det ska bli bra eller rätt. Jag kan till exempel ställa mig och sjunga framför en hel del människor utan att ens tveka över det, vara nervös såklart, men aldrig rädd för att någon ska skratta åt mig eller göra narr av mig.
Men på gymmet.. Jag kan inte tillräckligt mycket för att kunna gå in där och känna att jag vet vad jag håller på med, vara självsäker och känna mig  trygg i det jag gör. Jag ser inte ut som man "ska" för att kunna känna sig trygg på gymmet. Jag drömmer om att göra det, varje dag, men jag är inte där ännu.
Jag läser och jag läser, om övningar hit och mat dit. Men jag är liksom bara inte där ännu.

Jag är rädd.

Jag har fått ta mycket skit i mina år här i världen och jag har bara fått acceptera det och leva med det. Jag bad om hjälp, många gånger. Men det hände aldrig något.

- " Sluta skriva till mig, min dator får virus av ditt skabb "
- " Du är så jävla äcklig "
- " Din jävla hora "
- " Du är så jävla ful så du borde inte ens få finnas på denna jorden "

Meningarna här ovanför är bara några enstaka få av alla de jag fick höra varje dag. Är det verkligen okej för en 14-15 åring att få dessa ord kastade på sig varenda dag?
Varenda dag var jag rädd för att gå till skolan. Aldrig var det någon som såg mig för den jag faktiskt var. Jag hade inte gjort någon något dumt vid det laget, jag var ingen dum människa.

Jag har också varit dum i mina dagar, absolut. Många gånger mot människor som verkligen inte förtjänade det. Precis som att jag inte förtjänade det då.
Man ska aldrig skylla ifrån sig. Men jag umgicks med människor som gjorde mig till en fruktansvärt dålig person, eller, jag umgicks med en människa, som gjorde mig till en fruktansvärt dålig person. Hon var mig enda vän, och jag visste knappt bättre.

Jag var dum mot en tjej en gång, i skolan. Jag & min "kompis" kallade henne fula ord för att hon inte var som alla andra. Men på riktigt, vem är jag att döma om en person är som alla andra eller inte? Det var dumt, jag har i efterhand sagt förlåt mer gånger än jag kan räkna på handen och det är glömt, för vi har pratat om det.

Men det är mycket mer än vad jag kan säga om min egna situation.. Jag har aldrig fått en ursäkt, inte en enda gång på alla dessa 9 åren har jag fått en enda ursäkt för vad alla de personerna utsatte mig för i högstadiet.
Men jag tror på att karma is a bitch, och i slutändan hoppas jag att ni får smaka på er egna medicin. För vad ni gjorde var inte okej, det kommer aldrig vara okej.
Jag kommer aldrig förlåta er, aldrig. Men jag kommer glömma vad ni gjort en dag, för i slutändan så växte jag upp starkare än någonsin medans ni? Ni ligger där nere på botten och ber om att få komma upp. & står jag någon gång ovanför hålet ni ligger i, då ska jag skratta åt er och säga; Karma is a BITCH.

 Vad jag egentligen ville komma till var att jag känner långt inne att på grund av all skit jag fått ta, så vet jag inte om jag någonsin kommer vara helt säker i migsjälv. Hur mycket jag än lär mig om min träning till exempel, så kommer jag nog aldrig kunna gå in på gymmet och känna mig stolt eller trygg, och händer det, så kommer det nog ta väldigt lång tid.

För jag är skadad, långt där inne i min själ är jag skadad och jag vet inte hur jag ska få det att läka.