det är så lätt att märka vad det är för människor man har i sitt liv..

alla dessa "fantastiska" människorna som ska få bli kallade fantastiska, av mig, utan att behöva anstränga sig ett enda dugg, är dem verkligen någonting att ha?

det är så lätt att slänga ur sig "jag saknar dig", "vi måste ses snart" osv. men när man märker gång på gång att detdär bara är tomma ord som ska låta bra, då tröttnar man tillslut. man orkar inte längre bry sig, utan man släpper det och låter sig vänta på ett tillfälle då dedär orden blir till något riktigt.

jag kom till ett tillfälle i livet då jag bestämde mig för att sluta vara dendär vännen som alltid ansträngde sig men aldrig fick något gensvar. jag håller fast vid det fortfarande, även om jag fortfarande kan vara den som alltid anstränger sig. men tillslut kommer jag till den punkten då jag inser det igen, att det bara är jag, och då bestämmer jag mig för att sluta. 

jag slutade, med en av mina allra bästa vänner en gång. jag slutade för att jag orkade inte mer, och hur slutade det? det slutade med att hela vår 10 år långa vänskap rann ut i sanden, för att jag alltid hade varit den som ansträngt sig. det som hände var bra för mig, för jag blev en bättre människa utan henne och jag mådde bättre efter att hon försvann ur mitt liv, men samtidigt.. 

ska man inte ge & ta i en vänskap?

jag älskar att ge, och jag mår allra bäst som människa ifall jag bara får ge så mycket som möjligt. men någonstans kommer man till en punkt då man bara behöver ta, och få framförallt. ibland tröttnar till och med jag på att bara ge hela tiden.

nu har jag tröttnat och jag tänker inte ge mer, inte till just personen i fråga iallafall. 

jag tänker luta mig tillbaka, och vänta på detdär riktiga.

och under tiden ska jag leva livet vidare, på precis det sättet som jag älskar.

med FANTASTISKA vänner, som både ger och tar!